Vansklighet - en motivering till varför

Varför en blogg?

Tankar kring att vara för offentlig, att andra ska tycka illa vara. En sårbarhet i det, men inte i offentligheten i sig.
Men, har jag någonsin känt mig skadad eller rädd av att vara offentlig med mig själv? Är det inte snarare så att jag känner mig mer sårbar när jag håller det inom mig och är "ensam" med det jag tänker, inte delar det med mig?
Och för att detta överhuvudtaget ska nå ut till andra så måste jag ju vara öppen med vad som sker, då resan är själva målet.

* * *

Detta projekt föddes av en vilja att utforska vad som händer när jag överlåter den konstnärliga kontrollen till någon annan. Alla blir vi bestämda över, varje dag, i mindre eller större utsträckning. Men det konstnärliga har för mig varit heligt, min tillflykt som jag har bestämt helt över. Det har varit mitt närmaste och ärligaste ställe att befinna mig på. Nu känner jag som att jag har kört fast, men samtidigt som att jag kommit till en vändpunkt - en förändring måste ske. Jag har energin, viljan och motiveringen, helt enkelt lusten, till kreativt arbete men jag saknar fokuseringen..

Den första delen av det praktiska arbetet sker genom insamling anonyma förslag på konstnärligt tema, teknik och tidsåtgång för det jag kommer att arbeta med under hösten och eventuellt våren. Insamlingslådan sitter uppe på Konsthögskolan där jag för närvarande är inskriven, och kommer att tas ned om en vecka. Då dras lappar för vart och ett av momenten.

* * *

Processen och arbetet är redan påbörjad i och med dessa funderingar och nu publiceringen av desamma. Första dagen, då jag satte upp insamlingsboxen i Sky Bar kände jag en enorm glädje och stolthet, nästintill hybris. Dagen därpå slog det mig att ingen kanske skulle vilja delta, och glädjen sjönk till en övertygelse om det motsatta, och skam över att ha dragit igång något dåligt, ett ovärdigt och ogenomtänkt projekt.
Idag känner jag tillförsikt och att redan denna sträcka har varit lärorik och utvecklande. Spänning också, över vad som komma skall.

Jag lovar att vara så ärlig som jag kan och göra mitt bästa.

Hardships - a motivation as to why

Why a blog?
Thoughts about being too public, that others will disapprove. A vulnerability in that, but not in the publicy itself.
But, have I ever felt hurt or afraid from being too public about myself? Isn't it rather that I feel more vulnerable when I keep it inside and am alone with what I feel, and don't share it?
And in order for this to at all reach others I have to be open about what happens, since the journey is the goal in itself.

* * *

This project was born out of wanting to explore what happens when I let others control me artistically in the initial process. We are all ruled over, every day, to a certain bigger or smaller extent. But the artistic field has been something sacred to me, a haven in which I've had control and felt honest and close to my true self.
Now I feel that I've reached a point at which I am stuck, creatively. At the same time I recognize it as maybe being a turning point, some things will have to change.
I have the energy, will and motivation for creative work but I lack the neccessary focus..

The first practical phase of the project takes place at the Art Academy at which I am currently a student. A collection box has been put up to collect anonymous tips and ideas as to what I will creatively work with during the fall semester and possibly also spring. I will take it down in a weeks time and draw one note for each and every one of the three parameters - theme, time (for the project) and technique.

* * *

The process has already begun with these thoughts and now publishing them. The first day, when I installed the collection box in Sky Bar I felt an enormous joy and pride, bordering on megalomania. The following day it hit me that perhaps no one would want to participate, and my joy sunk to a conviction of the opposite, and shame over having started such a badly thought through and unworthy project..
Today I feel confidence and assurance again. And that already has this strech of time, working on the project taught me a lot.
Excitment, too, about what is yet to come.

I promise to be as sincere as I possibly can, and to do my very best.