”Questions, Answers, Fetisches?”

(english version below)

Var går gränsen mellan fåfänga och sanning? När ska man ge upp och när ska man fortsätta fastän det tar emot? När är det ens sanna jag som får till en korrekt formulering, en målande och riktig, mitt i prick och när är det bara ens falska jag som talar, effektsökeri? När är det svammel och när behövs det många ord för att beskriva något, ett tillstånd, en känsla, när ska man vara fåordig – bara när man hittar de få men exakta orden? Måste man alltid vara effektiv, koncis, retoriskt intressant, ren i sitt uttryck. Om man inte själv vet vägen, är det då inte tvunget med avstickare för att man ska hitta den? Ska man alltid redigera sig själv om man kan, för att skala av dravel och ovidkommande element? Är det vanskligt med den sortens censur som det innebär? Är det säkert att det fungerar att det är man själv som utövar den – jag menar, är jag tillräckligt klarsynt för att veta att jag inte tar bort något väsentligt och nödvändigt?

Jag har alltid sen jag började med konst på allvar känt en ökad medvetenhet om att längs med vägen så ökar kunskapen och varseblivningen om okunskapen parallelt, i samma takt. Ju mer jag lär mig, desto mer förstår jag hur lite jag kan och hur lång väg jag har kvar. Förut kändes det ödmjukande men också lite knäckande. Nu känns det fortfarande oöverskådligt och hisnande men också som att jag verkligen själv tycker att resan är själva målet. På sätt och vis är det en betryggande tanke, att slutet/målet blir mer och mer avlägset, ju längre man kommer på färden..
Ju mer jag ger mig in i det här projektet ju mer inser jag dess möjligheter. Många dörrar finns att öppna och de blir allt fler. Jag kommer att välja vilka som blir mina, jag kan inte öppna alla och antalet är heller inte det viktiga, om jag glömmer att kolla vad som finns bakom dom.
Få se om jag kan omsätta det här i praktiken också och inte bara skriva ned det här.



”Questions, Answers, Fetisches?”

Where is the line between vanity and truth? When should one give up and when press on? When is it one’s true self that finds an accurate description, a graphic, vivid and proper way of putting the words, and when is it only one’s false self that is looking for a quick effective fix, showing off? When is it just drivelling and when is it in fact necessary with many words to describe something, an emotion, a state, when is it better to be taciturn – only when you find the few, perfect words? Does one always have to be effective, consise, rethorically interesting, pure in one’s expression. If one doesn’t know the way oneself, isn’t it essential to make detours, in order to find it? Should one always edit oneself if possible, to get rid of nonsense and irrelevancy? Is it hazardous with the kind of censourship that inevitabily leads to? Is it really ok for me to edit myself – can I be objective enough to know that I won’t get rid of something essential, neccessary?
I’ve always, since I begun working with art seriously, felt a growing awareness that along the way knowledge grows simultaneously with awareness of lack of it – the more I learn the more I understand that I don’t really know very much, and that I have a long way to go. The longer I travel, the longer the distance to the ”goal/end” appear. That used to feel humbling but also a bit defeating. Now, it still feels immense and vertiginous, but also like I myself really think that the trip is the goal in itself. In a way it is a comforting thought, the notion that the end is getting farther and farther away, the more you travel on the path..
The more I get into this project, the more I see its possibilities. A lot of doors there are, to open, and they keep increasing. I will choose which are mine, I acknowledge that I cannot open them all and the number of opened doors is not what is important, if I forget to look what’s behind them.
We’ll see if I will be able to also do this in a practical matter, not just writing about it.