(english version below)
Bilden ovan är ett första utkast till ett eventuellt motiv på de 300 vykort jag ska tillverka. Men det är bara en bild av var jag är just nu, inte alls av den slutgiltiga utformningen.
Jag har inte tänkt aktivt på det här delprojektet den senaste veckan, då andra projekt med högre röster har tagit mer plats, men det har funnits i bakhuvudet hela tiden. Och kanske är det inte nödvändigtvis ett sämre tillvägagångssätt än det mer direkta, koncentrerade.
Rätt tydligt var från första början att jag inte skulle komma till att gilla det här så mycket, men just däri ligger dess viktighet för mig själv - att uppleva hur det känns att göra nåt (kreativt) som jag inte vill, eller kanske snarare inte känner så mycket för, och att framhärda i arbetsprocessen. Det är just det, att jag varken avskyr eller gillar idén, och likgiltigheten gör att det blir ett svårt moment, ett smygande hinder som är lätt att missa och bli överrumplad av. Liksom kärlek och hat ligger nära varandra, tydligare och lättare att känna igen, och apatin är en svårare och mer indirekt känsla. Kanske.
Min första motreaktion i form av en obstinat vilja till att motarbeta eller "lura" bestämmandekraften som satt denna uppgift i mina händer (vilket ju egentligen blir lite inbillningsmässigt då det är jag själv som uppfunnit situationen) finns kvar, och jag känner mig inte trängd eller på något sätt negativt påverkad av begränsningarna, snarare som ett barn inspirerad till tricks, att luras och glida undan från en påhittad auktoritet. Att säga emot budskapstexten med en motivtext som ger en annan vinkling, att skicka vykorten ofrankerade, eller rekommenderade. Eller att på något annat sätt jäklas, och vitsen med det vore att skapa ett mer nyanserat budskap, något jag verkligen kan stå för.
I själva verket brukar den här inställningen så mycket mer tid, energi, och främst tankar, än om jag snällt satt mig ner och illustrerat 300 vykort. Och det är jag väldigt tacksam mot den ursprungliga idén för.
* * *
Mixed Messages
The picture above is a first draw of a possible motif for the 300 postcards that I am going to make. But it is only an image of where I am right now, not of the finished design.
It says: " Question everything. Every ideal and conviction must be able to endure harsh critique otherwise they are worth nothing. Nothing is a given. See things for what they really are, not for what you think the are. Reevaluate everything."
I haven't been actively thinking about this part of the project for the last week, since other projects with louder voices have taken up more space, but it has been in the back of my head the whole time, and maybe this is not neccesarily a poorer way to go about things than the more direct, concentrated way.
It was quite obvious from the start of this part of the project that I would not come to like it very much, but in that acknowledgement precisely lie its importance to me - to experience how it feels to do something (creatively) that I don't want to, or rather something which I don't feel very much for, and to prevail in the working process. It is exactly that; I neither loathe nor like the idea, and the indifference makes it a difficult part, a creeping obstacle, easy to miss and to be caught off guard by. Like love and hate are close to each other, more easy to define and recognize, and apathy is a more difficult and indirect emotion. Perhaps.
The first obstinate reaction, to want to work against or "trick" this force that rules part of my creativity, that which has given me this task (in that, kind of fooling myself, since I was the one who created this situation in the first place) is still here, and I don't feel cornered or in any way negatively limited, but rather like a kid inspired to play games, to fool and to slip away from an imagined authority.
To oppose the message text with a motif text, giving perhaps a different take on things, that doesn't neccesarily agree or work together with the contributors political point. To send the postcards without stamps, or recommended. Or in some other way screw with things, the point of it being to create a more nuanced message of sorts, something which I can really stand for.
This approach demands so much more from me in terms of energy, time and thoughts, than if I would have played along nicely and just sat down to illustrate 300 postcards. For which I am very thankful towards the initial idea.
* * *
