Over and over (ett slut, en paus och en början)

(english version below)

Det är över!
Hade min performance igår mellan kl 18:00 och 18:15 ca. Dokumentation skedde genom filmupptagning och fotografering. Ett rätt stort antal personer hade slutit upp och satt ganska förväntansfulla i salen när jag kom in. Men jag var inte lika nervös då som jag hade varit tidigare på dagen, då jag hade gått omkring i cirklar och inte riktigt fått något gjort. Fokuseringsbristen hade varit total, och emellanåt var jag tvungen att sprattla till lite, för att få ur mig lite överskottsenergi..
Själva föreställningen gick bra, jag slog mig inte, och det verkar som att folk tyckte att det var givande på olika sätt. Kanske underhållande, kanske mer än så. Jag hade satt upp information om projektet som helhet, och en del tankar på den här delen av det. Hade inte övat innan, det var första gången jag prövade att gå på lina. Svårt att lämna saker åt slumpen, eller åtminstone att inte planera vissa moment, att ta med spontanitet som en faktor. Det föll sig så att jag började prata efter ett tag med publiken. Det kändes rätt, både för mig själv och som jag uppfattade deras situation att vara. Det var väldigt tyst, och fortsatte vara så stundvis, under mina försök. Det var helt enkelt spänt, och jag kunde känna folks blickar på mig även om jag inte såg dom – försökte koncentrerat att fokusera på linans ena fästpunkt, och att lyckas stå på ett ben, och sen det andra, och ta några steg. Det var så mycket svårare än jag hade kunnat räkna med, och jag svettades rejält. Dels av den fysiska ansträngningen som det faktiskt innebar, dels av pressen. Publiken var också väldigt koncentrerad uppfattade jag det som. När jag tog nåt felsteg eller gled ned gick det som ett sus genom den. Och de skrattade åt de saker som jag sa för att bryta tystnaden, och efteråt fick jag generöst med applåder.
Så det var så det gick.
Efteråt var jag nöjd med hur det gått, kändes som att jag gjort det mesta av det, vad jag kunnat, att jag hade drivit det så långt som nödvändigt och samtidigt stoppat i tid, att jag hade en klar bild av vad det var jag gjorde. Det var självklart nervöst även efteråt, jag kunde se mig själv i minnet liksom utifrån, och skämdes lite över mig själv i vissa moment, även om detta mest rörde sig om min egen fåfänga. I grunden tyckte jag inte att jag gjort något dåligt, rent konstnärligt, vilket ju hade varit en större anledning till att skämmas, om det hade varit så..
Nu ger jag mig själv några dagar ledigt från det här projektet och återkommer på måndag igen då jag drar nya lappar. Jag kommer antagligen inte heller att uppdatera den här bloggen under tiden. Detta för att jag ska ha mer tid över att reflektera över rent praktiska ting, konstnärliga lösningar, och inte minst ta igen mig en smula och samla ny energi. Det har varit två väldigt koncentrerade veckor som jag arbetat med detta, och det har gett mycket.
Tack alla som kom, för ert stöd och intresse!


* * *


Over and over (an end, a pause and a beginning)

It’s over!
I had my performance yesterday between 18:00 and 18:15 ca. I documented it by filming and photographing. Rather a large number of people had shown up and were anticipatingly waiting for me in the room when I entered. But I wasn’t as nervous then as I had been a few hours earlier, when I had been walking around in circles, not really getting anything useful done. My lack of focus had been complete, and every now and again I had little jiggering outbursts, just to blow off some steam, or energy..
The performance in itself was a success, I didn’t hurt myself, and it seemed as though people thought it was rewarding in one way or another. Maybe entertaining, maybe more than that. I had put up information on the project as a whole, and some thoughts about this part of it. I hadn’t practiced before, this was the first time I tried walking on a line. It’s difficult to leave things to chance, or at least to not plan certain parts, to add spontaniety as a factor. It so happened that I started to speak to the audience after a while. Because it felt right, both for me and for how I interpreted their situation to be. It was vrey quiet, and continued to be so at times, during my efforts on the line. The atmosphere was tense, and I could feel people looking at me although I did not se them – I tried to solely focus on one of the anchor points of the line, and to try and stand on one leg, and then the other, and walk a few steps. It was so much harder than I could’ve imagined, and I was really sweating. Partially due to the physical exercise it meant, and partially because of the pressure. The audience were also very concentrated, I thought. When I took a wrong step or slid down there was like a swish going through it. And they laughed at the things I said to break the silence, and afterwards were very generous with applauding.
So that’s how it happened.
Afterwards I was pleased about the whole event, it felt like I had done the most of it, what I had been able to, that I had taken it as far as neccessary and at the same time stopped in time, that I had a clear image of what it was that I was doing. Of course I was still nervous afterwards, I could see myself in flashbacks, sort of outside of myself, and was a tad bit ashamed over myself in certain moments, even if that was mostly about my own vanity. Basically I didn’t feel that I had done anything bad, artistically, which would’ve been a more valid reason to be ashamed, had that been the case..
Now, I’m going to give myself a few days off from this project and will return on Monday again to pull new notes. I will probably not update this blog in the meantime. This because I shall have more time to reflect upon practical matters, creative solutions and most of all to regroup and come back with some new energy. These have been two very concentrated weeks working on this performance, and it has given me a lot.
Thanks to everyone who showed up, for your support and interest!