With a bullet..

(english version below)


Undersökandet får mig att kolla upp historiska saker och ords innebörd, som Akrobatik och Performance Art. Rätt kul att läsa om saker som annars hade gått mig förbi, just det oväntade och oplanerade. Att det finns en slumpfaktor som bestämmer åt mig, att jag på vissa sätt måste anpassa mig efter den och hitta nya vägar. Det hjälper mig att undersöka vad det är jag vill få sagt egentligen, med min konst. Jag tror att uttrycket är detsamma, oavsett media. Men jag är inte själv helt säker på just vad det är jag vill uttrycka. Jag vet att jag vill beröra, göra det som känns viktigt. Men vad är det jag vill ha sagt, vad är det jag arbetar med? Finns det något tydligare än att jag bara vill uttrycka det som sker runt mig, det som är betydelsefullt och har väckt känslor i mig? Något tema jag bearbetar mer än andra, som jag inte själv är helt medveten om?
Så jag tänkte vidare på det här med akrobatik, och lindans var det som stannade kvar hos mig, som jag återkom till. Dels av praktiska skäl, för att det går att utföra själv, men mestadels för att det kändes rätt och intressant. Det kändes rätt, symboliskt. Ok, jag är rädd för att det skulle kännas lite övertydligt, jag måste vara vaksam på det så att det inte blir så. Det är så att säga en balansgång i sig, heh. Men det var det jag tänkte på, just det här med att balansera på en smal gräns mellan det ena och det andra, det är ju faktiskt ganska mycket så det känns.. Och emellanåt klarar man det ganska bra, och kommer en bit på vägen (från vad, mot vad..?) innan man ramlar ned, på den ena eller den andra sidan. Och vad händer när man nått fram? Är det bara att vända om och gå tillbaka, eller att fortsätta färden, är det vidare man går, eller är det tillbaka? Går man runt i cirklar, eller fram och åter, eller kommer man nån annanstans?

Tankar om att det kan bli lite pekoral över alltsammans, övertydligt. Kanske något att ta upp i kontaktgruppmötet på måndag. Å andra sidan vänder jag mig emot att det ska kunna vara pinsamt, jobbigt! Bara det är ärligt, så får man väl riskera att vara övertydlig? Det som är övertydligt för någon, är ju helt oförståeligt för någon annan. Kan inte tänka på hur det ska uppfattas av andra, måste känna efter själv. Återvänder hela tiden till detta..
Självklart måste bra konst vara något som angår nån mer än konstnären själv, men antingen utgår man ifrån andra eller sig själv och jag tror definitivt att det senare är det bästa. Genom sig själv känner man andra, och där finns även kopplingen för publiken. I det lilla finns det stora. Känslor och upplevelser är universella, mer eller mindre.

Har inte tänkt idén till sitt slut än, och jag har ju en vecka på mig. Om jag bara kan fortsätta att vara koncentrerad på den så borde det gå bra. Ibland vore det nog bra om man kunde vara lite personlighetskluven, så man kunde arbeta med flera idéer parallellt.. Har fler saker jag vill sätta i verket, samtidigt.
Och trots att jag är på skolan nästan hela min vakna tid så är det ju bara så mycket tid och energi man kan ägna åt att vara aktivt kreativ. Även om jag är övertygad om att det sker mycket i utvecklingen medan man gör annat, bara roar sig.. vilar.. är fjärran i det medvetna, och kanske då i själva verket väldigt nära i det undermedvetna. Kanske kan man inte medvetet närma sig det undermedvetna. Och det är just det undermedvetna som jag är intresserad av, som fascinerar mig. Det ogripbara, det undflyende, flyktiga. Det som finns där men som inte går att sätta fingret på, inte går att titta direkt på för då försvinner det. Saker man har på tungan men inte får fram, ett fragment av en dröm som blir svagare och svagare ju mer man försöker komma ihåg det. Det är intressant att tänka på, men hur omsätta det i konsten? Hur koppla på autopiloten och fungera automatiskt?
Som att bli en en intuitiv maskin.

* * *


Exploring this assignment gets me to look up historical things and meanings of words, like Acrobatics and Performance Art. I rather enjoy reading about things I otherwise would not, the unexpected and unplanned factor of it all. That there is a Random Rule that makes the decisions for me, and that I in a way have to adapt to it and find new ways. It's helping me to investigate further what it is I really want to say with my art. I think the expression is the same, regardless of the media. But I am not entirely sure about just exactly what it is that I want to express. I know that I want to touch people, do what feels urgent and important. But what is it I want to tell, what is it I'm working with? Is there something more than that I want to retell my life, that which happens around me, what I feel, what matters? A theme that I work with more than others, still unclear to myself?
So I continued to think about acrobatics, and tightrope walking was the one that stuck. I keep returning to it. It feels right, partially because of practical reasons since it is possible to perform alone, but mostly because it felt right, symbolically. Allright, I'm afraid it would be a bit too obvious, overdoing it. I have to pay attention and make sure that doesn't happen. It is in itself a balancing act, heh. But that was what I was thinking about, this thing about balancing on a narrow edge between the one and the other, it is pretty much just exactly how it feels right now. And now and again you fall down, on the one side or the other, or you manage to go forward for a while (from what, towards what..?), and what happens when you reach the end? Is there a goal? And are you then finished? Or do you just turn around and go back, or does the trip continue, do you advance, or do you in fact go back? Are you walking in circles, or just to and fro, do you ever get anywhere?
Thoughts about accidentially creating a pekoral, to be embarrasingly obvious and simple. Maybe this is something to bring up with the contact group on monday. On the other hand, I resent the notion of creating something embarassing, that anything that is truthfully meant could ever be embarassing. What some people percieve as being too clear and descriptive, leave others completely in the dark about the whole matter. I can't think about how others will see it, I have to feel it myself.. I constantly return to this matter of perspective.
Of course good art has to concern others than only the artist herself, but you either have others or yourself as a starting point and I definetely think that the latter is the better. Through yourself you know others, and in that is also the connection for the audience. In the smaller is the bigger. Emotions and experiences are more or less universal.

I haven't thought through the idea completely yet, and I still have another week. If I can only keep the concentration up I should be fine. Sometimes it would be good if one could be a little split level headed, develop split personalities, in order to be able to work with many projects simultaneously.. I have a lot more I want to be working on. And although I spend most of my wake hours at the school, there is only so much you can do, being actively creative. Although I truly believe that a lot of the work takes place when you're just relaxing, re-creation is after all also a form of creation. When you're consciously far away, maybe that's when you're the most present in the subconscious. Maybe it is impossible to get close to the subconscious, consciously. And I am really interested in the subconscious, it fascinates me. The intangible, the escaping, dodging thoughts. On the tip of your tongue but still so distant. Faraway, so close! A fragment of a dream, getting weaker and weaker the more you try to remember it.. Something in the corner of your eye, disappearing when you try to focus on it directly.
It is all very interesting to think about, but how to put this into practical work? How does one switch over to autopilot and become the intuitive machine?

* * *