Sitting on the fence now

”Lage 300 postkort med adresser til statsministerens kontor, hvor det står:
”Prioriter å jobbe med fornybare energikilder og dropp oljen nå. Jeg er med; jeg tåler blod svette og tårer for denne saken”.
Du bestemmer postkortdesignen. Publikum skriver under og sender inn. Teksten kan du óg lage forskjellige varianter av..”


Har aldrig jobbat med ett politiskt budskap förut, och det här är antagligen det sista jag hade tänkt på själv – och det i sig känns väldigt bra. Just att jobba mer med bild känns också ovant, som att det var väldigt länge sen jag gjorde det. Tidsmässigt var det i själva verket bara ett par månader sen som jag var van vid att utgå från ett bildtänkande, men med allt nytt som har skett under just de här två månaderna så vidgas gapet mot det gamla, beprövade. Kanske dags för ett återbesök?
Idén känns just väldigt otippad. Vilket är hela poängen.
Första delprojektet, som resulterade i akrobatikperformancen, hade sitt ursprung i tre olika lappar - en var för Tema, Teknik och Tidsåtgång. Men jag ordnade också med ett fjärde fack i insamlingsboxen där man kunde lämna en mer enhetlig och komplett idé, och det var ur det jag nu drog ovan citerade lapp.
Förra gången var jag tvungen att av tre bitar laga en helhet, den här gången är jag styrd, inte mer, men på ett annat sätt. Och just tidsåtgången bestämmer jag själv i det här fallet då det inte finns några angivna gränser. Det mest logiska är nog att jobba regelbundet i ett relativt högt tempo och att det får bli klart när det blir.
När jag förra gången (som ju också var första gången) läste på lapparna som jag dragit så erfor jag en väldigt stark känsla av upphetsning av att stå inför projektet som helhet. Jag fick precis i början inga absoluta idéer, nästan inget som helst konkret. Bara en känsla av att vara precis i starten på nåt helt nytt, en resa, men inte en särskilt kontrollerad sådan (om det dock än fanns en viss reseplan, av lapparna begränsad till några stycken metaforiskt geografiska platser) och självklart en viss rädsla och spändhet inför vad som skulle komma att hända under tiden, om jag skulle klara av det.

Jag upplever just nu en något obstinat respons på min uppgift. Att jag inte vill rätta mig för mycket i ledet som mig har visats, att även om jag politiskt antagligen håller med om åsikterna i det stora hela så känns det ändå som att det dels kan bli alltför lätt, simpelt och tråkigt (för mig själv) och dels som att jag lätt skulle kunna halka in i ett kanaliserande av någon annans agenda, vilket inte är vad jag vill eller har tänkt med projektet. Något i mig vill göra uppror mot det, även fast jag som sagt säkert har åtminstone liknande uppfattningar rent ideologiskt. Det bär mig emot, för jag tycker att allt alltid bör ifrågasättas, vid nån tidspunkt.
Intressant det här för det för mig in på politiska banor som jag ytterst sällan har bevistat, min övertygelse har varit mer av den rent humanitära, instinktiva varianten, och inte särskilt varken genomtänkt eller utförligt detaljerat övertygad. Jag tror att det här projektet kommer att generera en del ifrågasättande därvidlag också.



* * *



Sitting on the fence now


”Make 300 postcards adressed to the prime minister’s office, where it says: ”Start prioritize working with renewable energy sources and drop the oil at once. I am in; I endure blood sweat and tears for this cause”.
You decide the postcard design. The audience sign them and send them in. You can also make different variations on the text..”


I’ve never worked with a political message before, and this is probably the last thing I would have thought about myself – and that in itself feels really good. To work more in an image-related way feels a bit unusual as well, like it was a long time since I did. In a measurement of time it was really only a couple of months since I was very used to work with creating images as a goal and way of looking at things, but with everything new that’s been happening the gap between now and before has rapidly grown wider. Maybe it’s time to revisit?
The idea feels very out of the blue. Which is exactly the point.
The first part of the project, which turned into the acrobatic performance, had it’s origins in three different notes, one each for Theme, Technique and Time. But I also made a fourth slot in the collecting box in which one could leave a more complete idea, and it was from that I pulled the above quoted note.
Last time I had to make a whole out of three pieces, this time I’m directed, not more, but in a different manner. And the amount of time is up to me in this case, since there are no set limits. I think the most logical thing is to work continuously in a rather quick tempo and let it be finished whenever it will be.
When I the previous time, which was also the first time, read the notes that I had pulled, I felt a very distinct excillerating feeling, being faced with the project as a whole. I had no absolute ideas, almost nothing concrete whatsoever. Just a feeling of being at the absolute beginning of something completely new, a trip, but not a very controlled one (even though there was a certain itinerary, by the notes limited to a few metaphorically geografical places) and of course an amount of fear and dread for what would be during the ime, if I would make it.

I'm experiencing a somewhat obstinate response on my assignment. That I do not completely wish to walk straight in the line that has been shown to me; although politically I probably as a whole agree with the opinions of the instigator, it feels too much like things could A) creatively become too easy, simple and boring (to myself) and B) like I risk accidentally slipping into a channeling of someone else's agenda, and that is not what I wish to do or had in mind with the project. Something inside me wants to rebel against it, even though like I said I probably have more or less the same views, ideologically. It feels wrong because I believe that everything should always be questioned at one moment or another.
This is rather interesting for it gets me on a political track which I very rarely visit at all. My conviction has been of the purely humanitarian, instinctive kind, and not very neither thought through nor detailedly certain and sure. I've run on pure instinct and intuition.
I think this part of the project will have me questioning some of that as well.