Scen-nerver

(english version below)

Ovan är kostymen som jag kommer att ha på mig. Inte helt klar, men något åt det hållet samt vita strumpbyxor.


Det börjar närma sig slutet för det här delprojektet om akrobatik och performance, och därigenom även själva slutproduktionen. Även om jag anser att det är resan dit som är den viktigaste, känner jag mig ändå mån om att själva performancen ska bli så bra som möjligt. Samtidigt som jag har kommit fram till att det är bäst att hålla det rätt öppet, och spontant. Dock förberett.
Jag har bestämt mig för att jag inte ska öva något att gå på linan innan, utan det kommer att få bli absolut första gången i mitt liv som jag försöker. Känns bäst så, och mest rätt.
Nervöst som tusan.. Även om jag gillar att prata inför folk och märkas, så brukar det vara i andra situationer och jag brukar inte känna mig utsatt även om jag är exponerad. Men med det här, även om det är självvalt och jag har kunnat styra själva utförandet själv så är det ändå en större chansning än vad jag är van vid. Att ägna sig åt nåt som man inte fullt bemästrar. Och att göra det offentligt. Tänk om nån tycker det är dåligt. Tänk om ingen kommer. Hur kommer jag att känna då, vad kommer att ske. Hur kommer det att kännas före, under och efteråt.. Tenderar att ta ut negativa upplevelser (som kanske inte ens inträffar) på förhand.

Det är verkligen som att hoppa i vattnet på den djupa sidan av bassängen, och jag har inte direkt gjort det lätt för mig. Tänker på kostymen som jag håller på att fullfärdiga, och det känns bra för att jag tror att jag drivit det till sin spets så gott jag har kunnat. Samtidigt finns det ingenstans att gömma sig, allt är ute i det offentliga - så känns det, och då är det ju egentligen inte fullt så eftersom det är på skolan det kommer att ske och inte ute i samhället, i det riktigt offentliga rummet. Kanske är det just det också, att här finns folk som jag själv faktiskt anser har nåt att komma med, som har insikt i konstnärliga ting, och då känns det svårare att bli bedömd av dom än om det skulle ha varit ute i en park t ex som jag höll till med uppträdandet, med civilt folk som publik..
Men på det hela taget känner jag mig nöjd med projektet såhär långt, jag tror det blir såpass bra som jag förmår det att bli, just nu och det är tillräckligt, för mig själv. Känner mig färdigtänkt kring hela idén, nu är det bara några små praktiska detaljer som ska ordnas och sen är det dags för showtime, klockan 18:00 på tisdag den 13:e oktober. Ah, nervigt!

* * *

Stagefright

Above is the costume that I will be wearing. It's not completed yet, but it is going to look somewhat like that together with white pantyhose.

The end is getting nearer for this part of the project about acrobatics and performance, and with it the final production. Even if my opinion is that it is the trip in itself that's the most important, I am still concerned that the performance in itself should be as good as possible.
At the same time I feel that it is best to keep it rather open and spontaneous. But prepared.

I decided that I won't practice at all but that it will indeed be the very first time that I step up on a line to try and walk on it. It feels best that way, and right.
Really nervous.. Even if I like to speak in front of people and to be noticed, that is usually in other situations and I don't tend to feel vulnerable although I might be exposed. But with this, even though I chose the situation and the settings it is still a greater risk taking than I am used to. To do something not totally familiar, that I don't master. And to do it in public. What if someone thinks it's bad. What if no one shows up. How will I feel then, what will happen. How will it feel before, during and afterwards.. I tend to experience the negative (that might not even happen) in advance..

It really is like jumping into the water on the deep end of the pool, and I haven't really made it easy for myself. I'm thinking about the costume I'm about to finish, and it feels good because I think I've gone as far with it as is neccessary and good. At the same time there is nowhere to hide really, no comfort zone, it is all out in the public - that's how it feels. And it really isn't completely like that because it will still take place at the school and not out in the real common space. Maybe that's part of it, too, that here there are people whose opinions I think matter, whom according to me have knowledge about things involving art. And that it feels harder to be judged by them than if it had been for example out in the street, or in a public park with civilians as my audience..
But all things considered, I feel rather pleased with the project this far, I think it's going to be as good as I have the ability to make it, at this moment in time. And that is enough for me. I feel done thinking about the idea, there are only a few practical details to work out and then it's showtime, on Tuesday the 13th of October. Ah, nervous!

* * *